Hej

Ofta tänker jag på hur livet kan bli om man bara orkar satsa och verkligen ge allt man har.

För mig har ridningen i alla år verkligen varit fram och tillbaka. 

Jag tror egentligen att jag alltid velat bli riktigt bra men bara inte haft riktigt de rätta förutsättningarna. 

Jag startade på ridskola som de flesta andra dock har det alltid funnits hästar hemma på gården där jag är uppväxt.

När jag var liten tog min mamma hem en shettis som jag skogsmulle red på sedan var det ridskola i några år tills vi lånade hem Celine en vacker liten welsh ponny kat b. 

Med henne började jag träna för privattränare.

Både dressyr och hoppning.

Det var henne jag lärde mig att rida på. Hon var verkligen min skatt.

Men som alla andra barn växte jag till Slut ur henne.

Då var det dags för att skaffa en ny ponny kat d. 

Då köpte vi Bodewijn, en grön 5 åring. Det var där jag tror det mesta egentligen gick fel.. jag ville bara träna hoppning i den åldern, och visst kunde han hoppa men det han var bäst på var dressyr. 

Mycket dressyr blev det och såklart har vi alltid tagit några skutt ibland. För han ställer alltid upp, vad jag än vill hitta på.

Jag får inte tävla d ponny längre men han är kvar hos mig ändå för att jag kan liksom inte göra mig av med honom.  Han är min första egna häst,  så även om vi kanske inte vill detsamma så är han min skatt. Jag har haft en del storhästar hemma på foder men ingen har riktigt passat mig. Tills för några veckor sedan så hörde en kompis av sig till mig och sa att han hade en renrasig oldenburgare till salu och undrade om jag var intresserad. Jag och min mamma åkte och tittade på honom och för mig sa det klick, i stall gången stod en stor mörkbrun häst, mager var han och ledsen i blicken, jag tänkte inte så mycket på att han var mager för många importer gör det när de precis kommit hit. Vi veterinär besiktigade honom och han gick igenom, så en vecka efter vi kollat på honom så kom han hem till oss. Jag började pyssla och rida honom efter bara ett par dagar och han var guda snäll. En dag såg jag att det låg hö bollar utanför hans box och jobbiga tankar började komma men jag slog bort dem och kontaktade en häst tandläkare. Hon ville komma och titta på honom och kom en vecka senare, hon öppnade munnen och började kika, först sa hon att det såg bra ut, lättnaden sköljde över mig men varade inte så länge då tandläkaren blev tyst och sa att hon tyvärr hittat felet, sebbe har stora tand fickor... hon förklarade vad det var och rådde mig att inte köpa honom. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken... nu har jag funderat och funderat över sebbe och hur jag skall göra... det sätt som kan hjälpa honom är att äta höpellets i ett år och gå i grushage så tänderna får en chans o växa ihop. Tyvärr så är höpellets väldigt svårt att få tag i.. Vi har pratat med leverantör då vi vill ha han en chans.. Vi får dock aldrig några konkreta svar om när vi kan få det och hur mycket... jag tycker allt detta är så svårt. . Jag vill så gärna komma långt i min ridning men... har jag råd? Har jag tid? Har jag rätt häst? Många beslut att ta..